Carola Nylund

Bolivia - La Paz
Yungasvägen - Världens farligaste väg
 
Imorse begav vi oss tillsammans med 12 andra nervösa turister på cykel nerför den gamla Yungasvägen strax utanför La Paz - även kallad Dödens väg. Vi startade på en höjd av 4700 meter ovan havet, första biten av vägen var asfalterad, sedan delade sig dock vägen och vi svängde då in på en grusväg och det var här den gamla och ökända Dödens väg började. Sjukt nervösa följde vi guiden, vägen var ojämn och mycket dålig, gupp efter gupp och rullgrus gjorde så jag ibland tröck bromsarna för hårt för att minska farten (fick man absolut inte göra då kan man ju flyga av cykeln...) men trots det klarade jag mig. För säkerhets skull åkte det alltid en bil från arrangören bakom oss, ifall någon skulle känna att de av någon anledning ville avbryta cyklingen, vilket kändes skönt om man mot förmodan skulle vilja det och kändes även bra att veta att man valt en seriös arrangör. 

En av de viktigaste reglerna var att man som cyklist när man åker ner för Yungasvägen måste hålla till vänster, dvs. cykla vid stupkanten. Om man skulle vilja cykla om någon måste man dock göra det på den högra sidan och samtidigt ropa ”passing on your right”.

Ju längre ner vi cyklade desto hetare och fuktigare blev det. Från att ha varit helt vitt då vi var ovan molnen börjar vi skymta buskar och träd, vi cyklade genom lera, bäckar och vattenfall. Vissa delar av grus/stenvägen var bara knappt tre meter bred, otroligt att lastbilar och andra fordon kunnat mötas där! På många delar av vägen var det kors osv som visade att hundratals människor mist livet här (sedan år 2006 har det öppnats en ny säkrare väg så det är inte många bilister som fortfarande använder denna...) Det är alltså inte för inte som vägen kallas Dödens väg. På de flesta ställena var det bara ett stup rätt ner, i början vågde jag knappt kolla, det var grymt läskigt men spännande och mäktigt på samma gång! 

På bara några timmar hade vi tagit oss från 4 700 meter ner till 1 100 meter ovan havet (cirka 7 mil) men framförallt – Team Sweden, som de kallade oss, överlevde Dödens väg! Vi firade med buffé och öl. Nu har jag återigen bockat av en punkt från min bucket-list! 
 
Det är verkligen trist att nätet här är så dåligt så man inte kan lägga upp bilder... Men det kommer, det lovar jag! Imorgon ska vi dock ut på en 7 dagars tur i Amazonas regnskog och Pampas! Så kommer bli ett uppehåll på bloggen några dagar, men som kompensation blir det en massa grymma bilder senare...
 
Nu är det i alla fall slut cyklat för mig och Lisa på ett bra tag, att cykla runt hela Gotland samt Dödens väg inom ett så kort intervall räcker för ett bra tag framöver! 
 
En lite rolig fakta är att hittils under vår resa (cirka 3.5 månader nu) har vi knappt hört någon som pratar svenska alls! Är ju väldigt ovanligt när man är ute och reser. Hur som helst, i vår grupp fanns det två tjejer från Hong Kong som varit i Kiruna förra året! De visade foton på norrskenet de sett i Abisko, de tyckte att Sverige är helt fantastiskt land. Det var lite otippat.
 
Nu sova! 
Bolivia - Cochabamba
Strax åker vi till busstationen för att köpa biljetter till La Paz. Förhoppningsvis finns det kvar några platser, och då kommer vi åka redan ikväll. En bussresa på cirka 8-10 timmar. Efter vi köpt biljetterna kommer vi ta en taxi till Anna-Maria för att äta lunch en sista gång (för denna resa), umgås med dem tills det blir dags och då kommer Javier köra oss till busstationen. Han är fortfarande lite som en höns-pappa.
 
På morgonen gick vi ut och tog varsin saltenas, ungefär som en pirog med potatis och stark kyckling i, den var riktigt bra. Vi hade lovat Javier att testa en sådan, han sa att vi inte kunde säga att vi varit i Cochabamba annars. Tog ett foto på den, den ser inte så mycket ut för världen men får vi chansen kommer vi absolut äta den igen!
 
Nu återstår bara packningen sedan åker vi iväg mot busstationen. 
 
 
Bolivia - Cochabamba
 
Rosa de Saron
 
 Efter en lunch hos Anna-Maria åkte vi till barnhemmet Rosa de Saron och träffade flickorna som bor där. När man ser på dessa glada och spralliga flickor är det svårt att tro att innan de hamnade på Rosa de Saron levt i ett rent helvete. Det gör ont i hjärtat bara av att tänka på vad de blivit utsatta för och man får ett helt annat perspektiv på saker och ting efter man varit här.
 
Det var på lågstadiet som vi för första gången kom i kontakt med Jörgen Wrengbo och organisationen Barnens RäddningsArk. Jörgen kom till vår skola och berättade att de startat upp två barnhem för pojkar och flickor i Cochabamba som farit illa och att vi genom Bolivia basaren kunde hjälpa till att finansiera bygget och andra nödvändigheter till dessa utsatta barn. Från att vi var sju år gamla har vi varit med och stöttat denna organisation, fått se bilder på barnen och följt de framsteg som gjorts på El Arca och Rosa de Saron. Men att vara på plats här och se allt med egna ögon är svårt att beskriva. Barnens RäddningsArk har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med och det är underbart att se hur mycket nytta de pengar som årligen samlas in på bl.a. Bolivia basaren i Kiruna gör för barnen.
 
 
 
Fem år sedan