Carola Nylund

Nuklearmedicin Umeå 22/4
 Imorse gjorde jag en speciell undersökning som inte görs väldigt ofta. De ansvariga började med att koka något tunnt vitt papper/binda?! och satte det sedan som en mask över mitt ansikte. De gjorde ett hål i mitten så jag kunde se & andas, allt stelnade och de spände fast mig med masken i britsen som jag låg på. Efter det åkte jag in i röntgen, typ en sådan man gör en MR i.
 

De tog bilder i sex minuter. Efter det åkte jag ut och nu sprutade de in Diamox i min ven. Precis när jag skulle åka in igen sköljde en vidrig känsla över mig. Det var precis känslan jag får innan jag får en hjärninfarkt. Exakt den känslan. Innan jag får den, eller direkt jag vaknat upp efter en. Jag fick knappt någon luft, jag ville resa mig upp men kunde inte röra mig, fick panik, yrsel och känslan av att allt höll på att slockna. Hemskt hemskt hemskt.

 

Jag klarar det inte. Jag upprepade det flera gånger. Jag klarar det fan inte. Få det att sluta. Sköterskan försöker lugna mig och spänner upp masken som gjorde att jag satt fastspänd i britsen. Jag försöker blunda men det känns bara värre. Allt snurrar, nedre läppen känns tung och som att den svullnar upp.

 

Hux flux, när jag öppnar ögonen, står en man i svart kostym över mig och säger att det är viktigt att jag gör klart undersökningen, att den snart är klar.

 

Så kommer Ola och frågar hur det känns. Skönt att se ett ansikte som man känner till.  Så ser jag Victor fast jag vet att han inte är där.

 

Sköterskan spänner fast mig igen, det är bara sex minuter kvar. Hon säger att hon vet hur jag mår. Jag har lust att fräsa att så länge hon inte också haft flera hjärninfarkter har hon inte en jävla aning om hur jag mår. Men jag håller mig. 

 


Paniken går över litegrann. Nu gråter jag. Efter sex minuter är jag klar och jag får lägga mig i ett rum och vila ut. Ola kommer och pratar med mig. Jag bara gråter och gråter, vill inte men kan inte sluta. Pinsamt men kan inte skaka av mig känslan av hjärninfarkten. Den där rädslan som hänger över en under varje undersökning där de sprutar in något ämne i kroppen som påverkar kärlen i hjärnan. Den har dock aldrig varit lika påtaglig som idag. Jag var tusen på att nu får jag en/hade fått en. Sjukt skrämmande. Exakt samma känsla...

 

Syftet med undersökningen var att se om mina kärl har kapacitet att vidga sig. Visar det positivt kan man förvänta sig att det ska gå bra att sänka mitt blodtryck ytterligare. En gubbe från Linköping som kan massa om moyamoya som ville att jag skulle göra undersökningen...

 

Skulle jag vetat vad som skulle hända hade jag aldrig gått med på att göra undersökningen. Ola säger också att för att min kropp ska må bra i framtiden har jag egentligen inget annat alternativ än att fortsätta försöka sänka mitt blodtryck...
 

Jag kan tycka att det var en helt onödig jävla undersökning alltså. Nåja. Nu vet jag i alla fall att aldrig låta någon spruta in Diamox i mig. Jag fick åka golfbil tillbaka till strokecenter.