Carola Nylund

Love
 
Om ni så bara slagit ett getöga på min blogg tidigare så vet ni att den till största del handlar om hur det är att leva med de olika sjukdomarna som drabbat mig de senaste fem åren. Men den handlar också om resor, livets fram- och motgångar, vänner och kärlek. Jag har dock upptäckt att något viktigt saknas - jag har aldrig egentligen skrivit om hur tacksam jag är över allt stöd som jag fått och fortfarande får av mina vänner. I detta inlägg vill jag speciellt tacka sex personer som betyder enormt mycket för mig och som jag idag ser som min familj (personerna ser ni ovan på bilden). I inlägget kommer jag också som vanligt passa på att spy ut lite galla över mina sjukdomar.  
  
 Egentligen borde jag kanske varje dag skrika ut hur mycket ni betyder för mig, hur glad jag är över att jag har er i mitt liv och hur tacksam jag är över allt som ni har gjort för mig. Att ni alla följde med mig till Tyskland för att stötta mig med innan min bypass-operation var ovärderligt
  
Den sjätte personen är så klart Bettan
Svärmor Bettan
Gamla goda Bettan
 
 
   
  
 
Ibland kan jag bara bli så arg och ledsen över min situation. Varför just jag? Varför ingen annan? Jag orkar inte. Jag vill bara leva ett helt vanligt Svensson liv. Jag vill kunna åka ut och resa, vandra Inkaleden och bara åka till stugan utan att behöva tänka om jag tog med tillräckligt med blodförtunnande och blodproppslösande tabletter - jag har ju redan fått fyra hjärninfarkter och jag vill ju inte få en till där borta...
 
Hade också varit trevligt att göra en backpackerresa utan ett ton mediciner m. tillbehör i ryggsäcken. Att inte behöva be reskompisen ta hälften av skiten för att tänk om min packning skulle bli stulen eller om jag skulle  slarvat bort den.
 
Det är för mycket tänk om och jag tycker inte om att leva på det sättet. Jag är en stökig, tankspridd, impulsiv person och jag älskar att leva så...
  
Att man blir begränsad när man är sjuk är det inget snack om. Det är jobbigt. Jag kommer t.ex. aldrig kunna ta lastbilskörkort, inte för att jag har något intresse till att göra det, men bara för att jag aldrig kommer få göra det gör det att det lockar. Nu var ju detta ett väldigt löjligt exempel men hoppas ni förstår vad jag menar... Gräset verkar väl alltid grönare på andra sidan men för mig känns det ibland som att min gräsmatta dött. 
 
Hur som helst, det är jävligt att vara sjuk. Rent ut sagt för jävligt. Jag har sån tur som har så fina människor runt omkring mig annars hade jag inte orkat. Jag älskar er. Ni är guld värda.