Carola Nylund

Läkarbesök, Kiruna
Idag var jag hos min läkare i Kiruna och där berättade jag om några besvär som jag upplevt den senaste tiden. De gjorde några undersökningar och jag fick då reda på några tråkiga saker, bl.a. att jag måste börja med en till medicin - en hjärtmedicin...
 Idag har jag även fått positiva besked. I september har jag tid för min andra bypass-operation i Berlin (har förträngningar på båda sidorna av hjärnan). Känns skönt att det kommer ske så snart då jag börjat få "stroke känningar" på den andra sidan som ännu inte är opererad. Berlin är en väldigt intressant stad, ni som vill får gärna hänga med!!
 
 

Så vilka besvär tog jag upp med läkaren?
 

Jag började med att berätta att en del av såret som jag har på huvudet vägrar att läka och jag visade också upp en vit tråd som kommit ut från såret (så klart försökte jag dra ut den igår när jag upptäckte den, men den sitter fast!!)

Läkaren förklarade att tråden kallas för satur och används ofta av kirurger för att hålla samman hud, inre organ, blodkärl och annan vävnad i kroppen efter ett kirurgiskt ingrepp. Suturtråden brukar oftast lösas upp av sig själv men vill inte kroppen ha kvar den stöts den ut och det är inte farligt så länge inte såret blir infekterat. Den kommer att lossna av sig själv så småningom. Blev lite förvånad över att se en tråd komma ut ur huvudet igår, jag visste inte att det kunde hända och de hade ju inte sytt ihop huden utan häftat. Anledningen att såret inte läkt var för att kirurgen i Tyskland hade sågat just där i skallbenet och att det inte hunnit läka ihop ännu.

 

Ett annat problem som jag tog upp är att mitt hjärta slår alldeles för snabbt och jag känner mig andfådd hela tiden. När jag och Bettan var utomlands väckte hon mig flera gånger när jag låg och solade för att bröstkorgen gick så snabbt upp och ner att hon blev orolig. Även andra människor reagerade på det och frågade om jag mådde bra... Läkaren undersökte det och hon konstaterade att min puls är för hög. En normal vilopuls ligger ofta mellan 60-80 och min ligger kring 110 & över. Jag har också fått svårt att andas, speciellt under natten, vilket resulterat i att jag ofta sover sittandes då det känns bättre. Ligger jag ner känns det som att jag andas genom ett sugrör och jag får dessutom en riktigt jävlig torrhosta. Läkaren skickade en remiss så att jag ska få göra en lungröntgen för att utesluta hjärtsvikt och jag ska även få göra ett dygns EKG (elektrodiogram) som är en metod för att illustrera hjärtats aktivitet.

 
Hur som helst måste jag nu börja med en ny medicin som heter Propranolol som är en hjärtmedicin. Egentligen skulle jag börjat med den idag men eftersom jag kommer vara ensam hemma resten av veckan (Victor jobbar em) tyckte läkaren att det var säkrast att jag börjar med den nästa vecka då Victor har ledigvecka... Då kommer vi för övrigt vara i Piteå hela veckan för Bettan och Göran får semester då!

(sorry svärföräldrar, kunde inte låta bli att lägga upp bilden, den är så skön!!)
 
  

Mina prover visade också att jag har extremt hög äggvita i urinen vilket betyder att mina njurar är skadade. Det positiva var dock att läkaren sa att "du har ännu inget tecken på att du har njursvikt" Ännu... Mitt höga blodtryck som är på 200/160 som jag inte får sänka och min diabetes hjälper inte mina njurar. 

Njurarnas huvudsakliga uppgifter är att rena blodet från restprodukter som kroppen inte behöver samt avlägsna överflödigt vatten. Njursvikt innebär att njurarna av någon orsak inte klarar av det och då stannar skadliga ämnen kvar i kroppen...

  

Idag skickade läkaren också en remiss till neurologen Martyn Fulford som finns i Gällivare. Detta eftersom jag under de sista veckorna börjat få "stroke känningar" igen, nu på den andra sidan. Mitt vänstra ben släpar ibland och jag kan inte kontrollera det. Igår började även min vänstra arm göra olika rörelser... Jag har träffat Martyn några gånger tidigare för att bl.a. diskutera min epilepsi och mina strokes. Han är faktiskt en av de läkare jag träffat som jag tycker bäst om. Det var riktigt länge sedan jag pratade med någon om min epilepsi, kramper och mediciner så jag ser verkligen fram emot att få träffa honom.

 

När jag var i Tyskland ökade läkarna där min epilepsi medicin Lamotrigin från 100 mg --> 150 mg. Kanske inbillar jag mig men jag tror att det är därför jag börjat få andnöd och hosta, det var i alla fall efter ökningen som det började. Jag hoppas i alla fall på att det är för medicinen. Eftersom det var Martyn som först ordinerade Lamotrigin till mig borde han också veta biverkningarna, tills jag fått reda på vad det är som spökar vågar jag inte ta 150 mg mer. Läkaren här i Kiruna har gått med på att minska medicinen, nu tar jag bara 125 mg/dag och om två veckor går jag tillbaka till 100 mg/dag. Sedan får jag se vad Martyn säger. 

En sak som jag verkligen hoppas att Martyn kan hjälpa mig med är vad jag ska göra när min vänstra kroppshalva inte lyder mig utan lever sitt eget liv. Jag vet redan att när benet börjar släpa är det för att hjärnan inte får tillräckligt med syre men kanske har han något tips på vad jag kan göra när det händer. Jag blir lika skrämd varje gång och tänker att nu får jag en till stroke. Det är läskigt att vara ensam hemma. Så som sagt ska det bli skönt att få träffa neurologen. Vi har många frågor och jag tror absolut att han kan ge råd och svara på allt.

I samma veva när jag är i Gällivare kommer jag mest troligt få göra en MRI också för att få reda på vilka skador som den sista stroken orsakade. 

 

Min läkare skickade även en remiss till en kirurg som ska skrapa och analyera en fläck som jag fått på min vänstra fot för cirka två år sedan. Den uppkom helt plötsligt när jag duschade, en mörklila upphöjd fläck. När jag gick ut ur duschen försvann den, men varje gång jag kom i kontakt med vatten kom den tillbaka. Eftersom den inte gjorde ont brydde jag mig inte om att kolla upp den, men efter 1,5 år försvann den inte längre och den har sedan dess varit där på foten (när foten är torr är den röd och när den är blöt blir den fortfarande lila). Ska bli spännande att få veta vad det är för något 

 

Allt detta känns väldigt skrämmande (förutom detdär med foten)
Det blev många remisser idag, ibland känns det som att hela min kropp håller på att rasa ihop.
Jag förstår inte hur jag kan må så bra som jag gör och trots allt lever jag faktiskt ett jäkligt bra liv. Jag följer mina drömmar så gott det går och jag skulle inte vilja byta med någon annan. 

 

Nåja, snart är det sommar och då kan man ju inte vara annat än glad. Jag kan knappt vänta tills jag ska gå ut och fjällvandra, fiska, åka ut med combi -campern, gå på Kiruna festivalen, hälsa på släkten i Norge och allt annat som sommaren för med sig.

Förhoppningsvis kommer jag också sitta fastklistrad med min älskling Lisa som kommer upp hit om tre veckor. 🐢  

I slutet av året, eller i början av nästa år, vill jag också om möjligt åka ut och backpacka i stora vida världen 🌎